Sjunga pentatoniska runs steg för steg
· 5 min läsning
Vad som gör en run ”pentatonisk”
En run är en snabb följd av toner som binder ihop två punkter i en melodi och oftast landar på en hållen ton i slutet. De flesta popruns, från en snabb lyftning före refrängen till ett långt tumlande nedåt i slutet av en fras, är byggda av den pentatoniska skalan. Den skalan tar bort två toner från den vanliga dur- eller mollskalan, de två som ligger bara en halvton från en granne. När de är borta är varje återstående steg en hel ton eller en liten ters. Det finns ingen halvton för rösten att fastna på, och det är precis därför pentatoniska runs känns mjuka även i fart och varför de finns överallt i pop-, R&B- och folkmelodier.
De två pentatoniska skalorna du behöver
Durpentatonik är grundton, stor sekund, stor ters, ren kvint, stor sext, oktav: fem toner, två halvtoner från varandra utom vid de två små tersarna. Den låter öppen och ljus och är formen bakom de flesta stigande och fallande popruns. Mollpentatonik är grundton, liten ters, ren kvart, ren kvint, liten septim, oktav. Samma logik med fem toner, annan färg: mörkare, närmare blues- och R&B-frasering. Du behöver inte lära dig halvtonsantalen utantill för att sjunga dem bra, men att känna formen hjälper dig att höra var du är i runen i stället för att gissa.
Lär dig formen före farten
Innan du försöker dig på en run i konserttempo, sjung själva skalan långsamt, en ton i taget, upp och ner igen. Övningen Durpentatonik i appen gör precis det: elva toner på ett ljust ”ne”, där varje upprepning ligger en halvton högre tills du når toppen av ditt bekväma omfång, och sedan tillbaka ner. Skynda inte på det här steget. En run är bara den skala du redan kan, spelad snabbt. Om den långsamma versionen är ostadig blir den snabba bara en ostadig version med mindre tid att märka det.
Den nedåtgående runen: den du använder mest
Den vanligaste formen i pop är en run nedåt från oktaven: oktav, sext, kvint, ters, sekund, grundton. I appen är det Pentatonisk run nedåt 8-6-5-3-2-1, sex toner på ”je”, fem snabba och en hållen i botten. Behandla var och en av de fem första som en egen liten impuls, inte som ett glid. En vanlig vana är att smeta ihop tonerna till ett glissando eftersom det känns tryggare än att binda sig vid sex separata tonhöjder. Bekämpa den instinkten. Pianorullen visar fem korta block som var och ett måste bli grönt, och ett glid läses som låg, ostadig tonhöjd över alla i stället för sex rena träffar.
Den uppåtgående runen: sikta på översta tonen
Uppåt leder samma fem toner någonstans: till en hållen oktav i toppen. I Pentatonisk run uppåt är de fem snabba tonerna inflygningssteg och oktaven är målet, hållen i en och en halv slag. Det typiska misstaget här skiljer sig från den nedåtgående runen: sångare skyndar uppför och kommer fram under tonhöjden, så att den hållna tonen börjar för lågt och måste rätta sig, vilket appen bedömer som ostadig snarare än för hög eller för låg. Sjung de fem första tonerna lätt, håll käken stilla och låt den sista tonen vara det enda ögonblick då du verkligen lägger volym och längd.
Lägg till bluesfärgen
Tre av de fem pentatoniska tonerna ändras för att ge mollversionen: sekunden blir en liten ters, tersen blir en ren kvart och sexten blir en liten septim. Bara grundtonen och kvinten stannar där de var. Den mörkare uppsättningen om fem är mollpentatoniken, ljudet bakom Bluesrun (mollpentatonik). Den rör sig på samma sätt, från oktaven ner till grundtonen, men färgen är varmare och tyngre. Övningen använder ”nå”, en rundare vokal som passar stämningen. Den lilla tersen är den ton som sångare oftast låter driva uppåt mot sin durkusin av gammal vana, så den är värd att kontrollera för sig: sakta ner runen, lyssna på det intervallet för sig och sjung det som en egen tydlig tonhöjd i stället för en skiftning av durversionen.
Dubbelslag och fraser byggda av samma fem toner
När de raka runsen känns stadiga återkommer samma fem toner som ornament och hela fraser. Dubbelslag 5-6-5-3-1 är den lilla figur som avslutar otaliga poprader: en snabb beröring upp till sexten och tillbaka, sedan ner till tersen och hem. Rytmisk pentatonisk fras lägger skalans tre första toner i en talad, synkoperad rytm i stället för rakt tempo, vilket ligger närmare hur runs faktiskt sitter inne i en sjungen text. Och om du vill höra hela skalan användas som en riktig melodi i stället för en övning är Amazing Grace pentatonisk från första till sista tonen, med korta melismer på två toner som i praktiken är små runs inbyggda i melodin.
Var runs går fel (och hur du rättar det)
Tre problem täcker det mesta av runbesvären. Det första är att glida i stället för att stega: lösningen är alltid att sakta ner tills varje ton är en egen händelse och sedan öka farten gradvis igen. Det andra är att få slut på luft på vägen, vilket oftast betyder att du började för starkt; sjung första tonen svagare än vad som känns naturligt så att du har tillräckligt med andetag till den hållna tonen i slutet. Det tredje är att tappa måltonhöjden i en snabb passage, vilket är lättare att diagnostisera än att rätta enbart på gehör. Tonhöjdsmätaren visar din tonhöjd som en linje live, utan något mönster att följa och utan poäng i slutet, så att du kan sjunga runen i halvt tempo och se exakt var den driver innan du provar den i full fart. Om du genomgående landar under tonhöjden i stället för att vandra slumpmässigt är det ett eget mönster som är värt att läsa om för sig; se varför du sjunger för lågt för vad som oftast orsakar det.
Runs är en liten färdighet med en kort inlärningskurva när formen väl är bekant: en långsam skala, en nedåtgående run, en uppåtgående run, en variant i moll och sedan ornamenten byggda av samma fem toner. Om du också vill ha flipparna in i falsett och de långa fraser som runs ofta leder in i tar falsettflips och runs vid härifrån. Varje run ovan finns i gratisversionen av Clearsing (med dagliga begränsningar), automatiskt transponerad så att tonerna ligger inom ditt eget omfång medan du arbetar med farten och formen.